Katolsk begravning

Ceremonin vid katolsk begravning

Dagen innan en katolsk begravning samlas familjen och anhöriga i hemmet eller i kyrkan för att minnas den avlidne. Då personliga berättelser och minnen inte tas upp under själva begravningsceremonin så är det vid detta tillfälle som dessa berättelser och minnen ska framföras.

Själva begravningsceremonin hålls ofta i form av en mässa, men kan även genomföras i en enklare form om så önskas. Mässan leds av en präst eller diakon och även om anhöriga inte delar med sig av berättelser eller andra personliga ord under mässan, så kan de delta i form av musiker, kistbärare, sångare eller läsa ur Bibeln. Både i början och i slutet av ceremonin används rökelser, vilket representerar de böner som sänds ut till Gud i Himmelen.

Efter ceremonin bärs kistan ut mot gravplatsen av de närmast sörjande. Det sista avskedet sker antingen redan inne i kyrkan eller vid gravplatsen. Kistan kan vara både öppen eller stängd under ceremonin och det är inte ovanligt att man rör den avlidne om kistlocket är öppet. I övrigt ber man kort, skickar med en sista hälsning till dess fortsatta resa. Normalt sett är de katolska begravningarna de som har flest gäster.

Enligt katolsk tro är döden det stadie då själen lämnar denna fysiska värld och går vidare till livet efter döden, där den avlidnes själ antingen hamnar i Himlen, Helvetet eller Skärselden.

När en person ligger inför döden och förväntas avlida inom kort brukar en katolsk präst eller diakon tillkallas för att be för den döendes själ och närvara invid den döende för att skapa trygghet och förbereda själen för det livet som kommer.

När döden väl kommit ber prästen ännu en gång om välsignelse av den dödes själ. Det är inte heller ovanligt att en katolska prästen eller diakonen hjälpen de närstående med planeringen av begravningen.

Gravsättning vid katolsk begravning

Gravsättning vid en katolsk begravning är normalt en jordbegravning, där kistan sänks ned i jorden. Vid gravsättningen, som normalt sker direkt efter mässan, samlas de anhöriga vid graven. Gravplatsen välsignas innan den dödes kropp lämnas till sin eviga vila. Avslutningsvis ber samtliga Fader Vår. Det är katolsk sed att de närvarande kastar mull eller stänker vigvatten på kistan innan den sänks ned, innan detta har prästen sagt den sista bönen och lagt tre skopor mull på kistan. När kistan sänks ned i jorden kan de anhöriga även slänga ner blommor i graven som en sista gåva.

Vid jordfästningen överlämnar kyrkan den bortgångne i Guds händer och ber att Jesu död och uppståndelse skall fullbordas i den människa som Gud har skapat till sin avbild och gett evigt liv. Traditionellt sett har katolikerna inte använt sig av kremering, men numera är detta accepterat, även om jordbegravning ”rekommenderas”. Det vanligaste är i dessa fall att kremeringen görs efter mässan. Eventuell aska ska inte heller spridas, utan gravsättas eller lämnas på ett och samma ställe. Det finns ingen traditionsenlig sorgetid efter dödsfallet likt exempelvis judisk begravning.