Jag ser fram emot tiden
Så är den här igen. Dan före dan före doppare dan. Det går att ana en viss förväntan i luften. Även om den karaktäristiska julstressen gör sig påmind tycks de flestas andetag vara pirriga och lätta. Så även mina. Det ska bli så fint med jul. Jag har längtat. Det är dock inte maten jag ser fram emot egentligen. Inte heller musiken eller den heta glöggen framför Kalle Anka. Faktiskt inte heller de knöliga klapparna under granen. Jag ser fram emot tiden. Tiden att umgås. Tiden att prata. Tiden att bara få vara och finnas till. Tiden att verkligen uppleva livet, nuet samt närvaron mina nära och kära.
Jo, jag vet – det ovanstående kan förmodligen låta en aning pretentiöst. Eller kanske mycket? Oavsett vad, är det helt sant. Kanske har det med mitt arbete att göra. Att vara anställd på Lavendla innebär att arbeta sida vid sida med döden. Något som onekligen sätter sina spår. Allra helst i ens prioriteringar. För att inte tala om värderingar.
För många kan det säkert låta tufft att ständigt påminnas om döden i arbetet. Det tyckte även jag. I alla fall till en början. Idag ser jag det lite annorlunda. Jag är tacksam för att döden är en naturlig del av min vardag. Den ständiga påminnelsen om att jag endast fått en liten stund här på jorden får mig att fatta bättre beslut. Och den får mig att prioritera det som är viktigt. T.ex. samvaro med de jag håller av.
Oj. Där blev det en lite visst en liten utsvävning. Min initiala tanke med detta inlägg var förstås att önska er allesammans en riktigt god jul från oss på Lavendla. Vi hoppas innerligt att ni alla får en mysig julhelg. Brusa nu inte upp om skinkan blir torr eller om granen blir sned. Lägg ingen energi på eventuell frånvaro av snö. Njut av pepparkakorna och knäcken, din kropp är fin och duger precis som den är. Var i nuet och försök att ta vara på tiden tillsammans med dina nära och kära. Den kommer nämligen aldrig igen.
Varma hälsningar från Anna på Lavendla med kollegor
